Abdulhadi Khalaf är lektor i sociologi vid Lunds universitet bland annat med inriktning på demokratiseringsprocesser i Mellanöstern och Nordafrika, sociala rörelser och motståndsformer. Här berättar han om hur filmerna After the battle (2012) och Heya Fawda/Chaos, This is kan ge en djupare förståelse för vad som händer i Egypten just nu.
Det är en besvikelse att se hur egyptisk film har drabbats hårt av det som hänt sedan januari 2011. I det politiska kaos som uppstod har filmmakarnas avvaktande position varit tydlig, och det har funnits en oro för vad läget skulle innebära för kulturen – särskilt med tanke på att vissa skådespelare och kulturarbetare åtalats/dömts för att ha drivit med islam och på ett eller annat sätt skändat symboler.
Samtidigt har filmen också förlorat investerare från GCC-länderna (Samarbetsrådet för de arabiska staterna vid Persiska viken/Gulf Cooperation Council), särskilt från Saudiarabien, Kuwait och Förenade Arabemiraten. I stället har det satsats stort på såpoperor, marknaden har exploderat och de som medverkar i såporna är kända skådespelare och stora namn. De har helt enkelt blivit en säkrare investering, och filmen har lidit.
Men läget har också inneburit flera dokumentärer som tar upp olika aspekter av revolutionen eller de politiska och sociala förändringar som pågår i Egypten, många av dem i kortfilmsformat. När man söker på YouTube dyker en mängd sådana upp. Korta filmer är billigare, och det är ett sätt för filmmakarna och kulturarbetarna i Egypten att gå runt bristen på pengar.
En av de långa spelfilmer som jag skulle rekommendera för att belysa vad som händer just nu är After the battle, som kom 2012. Den tar upp något mycket intressant och något mycket kontroversiellt, nämligen bakgrunden till händelsen när en grupp kameldrivare red in på Tahrirtorget och attackerade de protesterande. De var arga över hur de förlorat möjligheten att försörja sig i och med revolutionen och den uteblivna turismen. De blev mobiliserade av Mubarak-regimen för att attackera fienden – och fienden var människorna på Tahrirtorget. Drabbningen blev mycket blodig, flera på båda sidor förlorade sina liv eller blev skadade.
Kameldrivarna var en så marginell grupp, de var människor som var i den absoluta marginalen i det egyptiska samhället, men spelade ändå en väldigt viktig roll för att förändra situationen i Tahrirs berättelse. Deras attack, och drabbningen, avslöjade hur lågt den gamla regimen var beredd att gå.
Regissören Yousry Nasrallah visar att fienden eller motståndaren inte alltid är ond, och genom filmens olika diskussioner och samtal mellan de olika personerna kan man få en bakgrund till de korrupta strukturer som fanns i Egypten, och hur de strukturerna också kan fortsätta att korrumpera nuet.
Vill man gå vidare kan man se till exempel Heya Fawda/Chaos, This is, en film från 2007. Den är gjord av de två regissörerna Youssef Chahine och Khaled Youssef, och diskuterar korruptionen och hur den kan leda till att de små människorna inte kan hitta lösningen på sina små problem. Alla tar för sig, och det finns ingen annan utväg än att krossa strukturen. När den kom såg många den som ett rop på revolution, även om Chahine använder sig av samma trick som många andra egyptiska regissörer, nämligen att attackera polismän – enskilda individer – men inte systemet. På det sättet kom filmen lättare undan censur.
Abdulhadi Khalaf
Filmer som nämns i detta inlägg:
After the battle, 2012 (IMDb)
Heya Fawda/Chaos, This is, 2007 (IMDb)
– See more at: http://augmentedsociety.se/?project=abdulhadi-khalaf-krisen-i-egypten#sthash.9smcDR8a.dpuf
Khalafiat خَـلَفيـَّات 