Föredrag: “Den arabiska våren – hopp och oro” Mån 28 november kl 19.00 – 21.00 Abdulhadi Khalaf,
docent vid Institutet för Mellanösternstudier, Lunds universitet. Socialdemokraterna i Lund, Kattesund 6c
(Av Mathias Thurén) ´´´´´
Den arabiska våren – hopp och oro Föreläsare: Abdulhadi Khalaf, forskare vid Centrum för Mellanösternstudier, LU Socialdemokraterna i Lunds lokal 2011-11-28
Åhörare: 15-talet Ali Ismail, Internationella utskottets ordförande, hälsade Abdulhadi Khalaf välkommen och pekade på den psykologiska kontext som omgärdar de senasteutvecklingen i de arabiska länderna: förrvirringen som utvecklingen – den arabiska våren” – skapat med nya sanningar varenda dag motsägande uppgifter, nya konstellationer, maktstrukturer som ställs på ända. Frigärelseprocessen ger också oss kraft och energi att här och i andra fora debattera och försöka förstå den utvecklingen.
Abdulhadi Khalaf konstaterade först hur svårt det är att förändra ett samhälle, speciellt om det brottas med de oerhörda problem som “den arabiska vårens” länder dras med. De olika vågor av flyktingar från hela arabiska området till bl a Sverige, ser Abdulhadi som ett tecken på detta. När en frukthandlare tänder eld på sig själv sätter han lyktan på problemet att en fattig näringsidkare i Tunisien inte kan sälja sina varor – inte kan leva – pga statlig förbudskontroll. Problemställningarna är olika i för de arabiska länderna men protestyttringarna har icke-våldsprincipen gemensam samtidigt som myndigheternas respons varierar starkt. Tunisiens vapenlösa protester mot en regim med traditioner från 50-talet åstadkom att strukturen föll – med hoppet som vapen lyckades man pressa sig över fruktans barriär. Även mindre länder som Oman, Marocko fick sin del av förändringsvågen – men ej i samma omfattning.
Slutsatser av den intressanta diskussionen mellan Abdulhadi och den riktigt diskussionsbenägna publiken: Känslan “yes we can” är det kanske viktigaste vapnet i denna kamp som Abdulhadi trots allt ser som hoppfull .- Viktigt att se positivt på utvecklingen: i jan 2012 startar ett seminarium på temat Mellanöstern – ej hopplöst område, här finns tvärtom stora, demokratiska, folkliga krafter som vill och kan bidra till en demokratisk utveckling. Vi måste försöka se människorna i de arabiska länderna som de normala vanliga människor de och vi är – de älskar, hatar, skrattar, gråter, tänker förnuftigt, felar ibland… Tänk bort det exotiska! – Fältet är nu jämnare än förut – inte bara stormakterna men också folken som politiska aktörer. – Upproret i den arabiska vårens länder berör inte konflikten i mellanöstern (Israel-Palestina). – Efter 1970 har analfabetismen ökat. I Egypten förstatligade Nasser skolan på 50-talet – fattiga barn fick ett språk, kunskap, arbete. Naser genomförde även jordbruksreformen som innebar att de fattiga fick egen jord att bruka. Sadat avskaffade jordreformen av skolan på 70-talet, den gick tillbaka till gamla jordägarna. Privatisering av utbildningen började. Ond cirkel – fattiga barnen tvingades börja jobba och sluta skolan – utbildningen gick tillbaka vilket hela tiden skapar funktionella analfabeter, eftersom de fattiga inte råd att ha barnen i skolan – Kvinnornas ställning har återigen försämrats. I Eritrea fick kvinnorna först en mer framträdande roll – nu förvisas de hem till spisen igen. Kvinnorna i Tunisien är däremot starkare – de har enligt Abdulhadi hittills fått behålla sin relativa maktposition. I Egypten är det nu tvåpartisystem och tid behövs för att hitta rollerna men rätt, kvinnorna tycks vara förlorare. Det muslimska brödraskapet sitter här i en besvärlig sits: de har konkurrens av ärkekonservativa salafisterna som stöds av Saudiarabien. – Stark skepsis till och ironi över vissa europeiska ledares agerande/kommentarer m a a “den arabiska våren” och de olika strategiska intressen, oljan, vapenexporten som styr: Ex: “Det är svårt att veta vad som är rätt och fel” (utrikesminister Carl Bildt i officiellt uttalande om Mohammar Khadaff); en Sarkozy-minister som erbjöd Khadaffi fristad i Frankrike. – Virtuella medias roll (twitter, bloggar m m): 5% Tunisien 8% i Fören arabemiraten – ingen orsakssammanhang, i FA har hänt ingenting – tekniken utvecklas – viktig för upproren – man fick en kanal ut i världen via de 5%. Även regimerna använder den tekniken – många fälldes med (bl a) svensk teknik (spårades elektroniskt). – Våldet: Samma grymhet i såväl Syrien, som skyddas av Ryssland, som Jemen och Saudiarabien, som står under USA:s beskydd – av strategiska intressen: en syrisk hamn är t.ex. den enda i Medelhavet som ryssarna har tillgång till i området. – Olika statssystem: statsorganisation/förvaltning eller klansystem. Khadaffi valde klansamhällesystemet, samma i Jemen. Egypten har statssystemet. I Libyen får man nu bygga upp allt från början. – Tunisien: valet var väl genomfört, resultatet ser demokratiskt stabilt ut: islamisterna vann men måste samarbeta med andra partier i parlamentet. – Egypten: en polittisk process har kommit igång, folk debatterar mycket men EJ våldsamt,. Stor risk finns dock att det “gamla gardet” ledare i Egypten kan framstå som “nationens räddare” i en kaotisk situation och griper/får makten. – Libyen: uppenbar risk för inbördeskrig i Libyen. Frankrike intresserat av oljan – och elda på motsättningar. – Jemen: presidenten kan komma att avgå, risken för omedelbart inbördeskrig kan kanske unsdanröjas. Jemen har stora ytor som är användbara för tex terroristverksamhet. – Bahrain: uppror, försök trycka ner protester fortsätter. – Iran: landet spelar viktig roll i Irak. Iran stärks betydligt om de får behålla Syrien som allierad.
Som helhet en intressant och klargörande afton. Diskussionen var bra, livlig och hade spännvidd även global spännvidd. En deltagare tog upp den tabubelagda frågan om den arabiska vårens problematik med energiförsörjningsstrategiska stormaktsintressen insatt i ett helhetsperspektiv: jordens resurser exploateras i ökande omfattning – utan att effektiva globala klimat-/miljö- och energimål förverkligas eller ens sätts på pränt. Ett “omtänk” måste till när det gäller människors – och exploatörers – attityd till tillväxt! Då skulle kanske också stora delar av stormaktsintressena i arabländerna minska till gagn för utvecklingen, får man förmoda… Mathias Thurén 2011-1130
Khalafiat خَـلَفيـَّات 